theolddannyeriksson

Alla märker eller har aningar. Någon ser på mig och läser mig
som en öppen bok. En bok som man inte riktigt förstår sig på
för alla ord är huller om buller. Allt som står är saker som jag
själv inte förstår mig på. Känns som att jag står och kollar på
alla genom en glasruta. Jag ser in i deras ögon och ser lycka
en lycka som jag vill dela med dom. Jag försöker att krossa
glasrutan och slänga mig i deras famn och stanna där tills minnena
är borta. Tills allt jag ställt till med är glömt och vi kan gå vidare
och håna de som fortfarande är fast där inne. I de lilla glasrummet.
Men den styrkan finns inte. Hur mycke jag än slår och skriker så
går glasrutan inte sönder. Den kommer aldrig kunna krossas..